Prinsarna av Serendip, tågpendlaren och rhizom

När jag tänker rhizom, släta/räfflade rum och kunskapssyn i vårt skolsystem så gillar jag Sven-Eric Liedmans jämförelse mellan Prinsarna av Serendip och tågpendlaren. Legenden berättar om de tre prinsarna från Serendip som reste land och rike kring. De tre prinsarna av Serendip gjorde ständigt upptäckter, av tillfällighet och skarpsinne, och vann insikter och kunskaper som de egentligen inte sökte efter. By pure serendipity.

Prinsarna gör upptäckter när de är på resa. Intellektuellt och/eller fysiskt. För serendipitet krävs rörelse. Men inte vilken rörelse som helst. Tågpendlaren gör inga upptäckter. Tågpendlarens rörelse, hennes tankar och arbete, följer ständigt samma stig och stelnar i tristess. För serendipitet krävs ständig rörelse, uppåt, nedåt, inåt, utåt, framåt, bakåt.

För kunskapande krävs rörelsefrihet, skolan avgränsar och inhägnar denna frihet. Jag tänker serendipitet och rhizom jämfört med tågpendlarens fastlagda (av vem?) räls och ser behovet av att spränga lite tågräls. En viktig insikt dock; det här är uppenbarligen inte en fråga begränsad till enkom kunskapssyn. Det räcker inte att tänka lite rhizom i klassrummet…

Läs också: Rhizodidaktik I – intro

Bloggat: , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Deleuze, Politik, Skola, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s