Svensk skola – en dystopi

I en artikel på Newsmill gör Helena von Schantz upp med tv-serien 9A. Serien framställer en bild av svensk skola som inte är särskilt sann. Dramaturgin kräver bilden av kaos och motgång som slutar i ordning och framgång. Så långt allt väl.

Men när von Schantz kommer fram till vad som bör göras för att ”ordna upp” den svenska skolan blir jag ledsen. Helena ropar efter

Prov som rättas  centralt och ger underlag för jämförelser både från årgång till årgång, landsdel till landsdel och skola till skola…en systematisk, oberoende kontroll [] av kunskapsresultat.

I samma stund som man ropar efter det här så ropar man också efter en uppmuntran av en mycket egendomlig kunskapssyn, ökad administration och byråkrati och minskad professionalitet och yrkesfrihet för lärare.

Varför det då? När kunskapen skall indexeras och jämföras krävs att den görs objektivt mätbar. Det är fullt möjligt med vissa aspekter av kunskapande, men absolut inte med andra. Det gör att man får skapa mer eller mindre tokiga sätt att mäta på för att framställa de nödvändiga kvantiteter som krävs. Man skapar s.k. pseudokvantiteter. Sven-Eric Liedman beskriver detta med sedvanlig passion och skärpa i sin bok Hets (vari just, ironiskt nog, von Schantz kritik av läraryrkets ökade byråkratisering tas upp som ett gott exempel).

Dessutom premieras en kunskapssyn som i värsta fall kan vara grovt diskriminerande. I USA finns hårresande exempel på detta. Särskilt om man tillämpar sådana tester i avgörande urvalssituationer. Jag har tidigare skrivit om riskerna med en sådan utveckling här, här och här.

För en objektiv, systematisk, kunskapskontroll krävs detaljstyrning från staten. Det krävs standardiserad undervisning helt enkelt. Björklunds krav på mer katederundervisning är ett steg i den riktningen. Det kommer dessutom att krävas mer dokumentation, mer administration, för att ge systemet en förment transparens som är ett måste när elev och föräldrar ses som kunder köpandes en vara.

Som om det inte vore nog leder denna utveckling till att man avprofessionaliserar läraryrket då centralt styrd undervisning kan genomföras av snart sagt vem som helst. Professionaliseringen av läraryrket är på nedgång av precis de orsaker som många tror leder till en ökad professionalisering.

Jag är mycket pessimistisk och tror att vi marscherar rakt i den riktning som Helena von Schantz förespråkar. Det är svårt att göra något åt det, den här utvecklingen är tätt sammankopplad med starka och sega strukturer. Främst är den ett resultat av att skolan inordnas i den kapitalistiska logiken, något skolan tidigare glidit undan.

Den kapitalistiska logiken är i sin tur ett uttryck för det en idéhistoriker skulle kalla moderniteten. Intressant är att samma modernitet lagt grunden till kapitalismens nemesis, kommunismen. Det är därför som t.ex. det kubanska skolsystemet visar på många likheter med den skola som Jan Björklund försöker skapa. Det är inte så paradoxalt som man skulle kunna tro.

Bloggat: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Skola, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Svensk skola – en dystopi

  1. coolaliaz skriver:

    Vi lärare lägger ner mycket av vår tid till att sätta betyg, men pga. att de diffusa betygskriterierna tolkas lokalt blir likvärdigheten löjligt låg. DÄRFÖR behövs centralrättade prov. Detta förhindrar inte att andra delar av skolsystemet stimulerar förekomsten av övningar i värderingar och kritiskt tänkande, diskussioner, varierande arbetssätt mm. som du är rädd ska försvinna.
    Centralrättade prov ger dessutom ett (av flera tänkbart existerande) mått på lärarskickligheten, vilket kan ge möjlighet till karriär för LÄRARE, som idag måste undervisa MINDRE för att nämnvärt gå upp i lön (=bli arbetslagsledare, studierektor osv.).

    • Björn skriver:

      coolaliaz, det går säkert att kombinera. problemet uppstår när dessa kvantiteter/mätbarheter blir dominerande. vilket jag är övertygad om att de kommer att bli. de är redan dominerande för hur vi rankar elever, skolor etc. komplexa verklighetsbeskrivningar reduceras till simpla siffror. mycket går förlorat på vägen.

      ja, tänk om vi skulle mäta lärarskicklighet med centralrättade prov. det hade varit fullständigt sjukt. vad många, även bland oss pedagoger, verkar ha är en alldeles för enkel bild av kunskap. en del verkar inte kunna förstå att kunskapen i sig förändras när den ska mätas. om vi skall lägga stor vikt vid centralrättade prov kommer vi också att lägga stor vikt vid centralstyrd undervisning, vilket innebär ett stort underkännande av lärares professionalitet.

  2. Göran Tullberg skriver:

    EN MÅLSTYRD SKOLA.

    Den svenska skolan skall vara målstyrd. Att undervisa utan mål är som att spela fotboll utan mål – meningslöst. Jag anser liksom Helena att skolans undervisning skall vara målstyrd. Är det inte det, så leder den ingenstans.

    Målen nås måste följas upp – annars kan vi strunta i dem. Om var lärare själv avgör om målen nåtts eller inte, så kan bedömningen bli helt olika – som nu. Där skolor inte tillnärmelsevis nått målen, men låtsas att de gjort det.

    ANTINGEN SKER KONTROLL AV MÅLUPPFYLLELSE CENTRALT, ELLER KAN VI STRUNTA HELT I ATT HA MÅL FÖR VÅR UTBILDNING. SÅ ÄR DET!

    Björn skriver: ”Som om det inte vore nog leder denna utveckling till att man avprofessionaliserar läraryrket då centralt styrd undervisning kan genomföras av snart sagt vem som helst.” (Slut citat)

    Björn vet mycket väl att det är målen som är centralt givna, inte vägarna dit. För mig ligger pedagogiken i konsten att nå uppsatta mål, inte att sätta godtyckliga mål själv. Att ha samma mål är inte detsamma som att ha samma undervisning. Björn menar att om vi har mål för undervisningen, så behövs inga lärare för att uppnå dem!

    Björn skriver: ”När kunskapen skall indexeras och jämföras krävs att den görs objektivt mätbar. Det är fullt möjligt med vissa aspekter av kunskapande, men absolut inte med andra.” (Slut citat).

    Om kunskap skall kunna jämföras, så måste den vara objektivt mätbar. Om det gäller subjektivt tyckande, så är jämförelser meningslösa. Jag vet vad Björn avser. Det gäller uppsatsskrivning och att måla tavlor. En uppsats kan vara meningslöst svammel för en lärare och skön lyrik för en annan.

    En tavla kan vara färgspret för en och skön komposition för en annan. Den kan se likadan ut om den är gjord av en maskin som sprutar slumpmässigt eller av en känd konstnär. Antingen får man hitta objektiva kriterier eller strunta i att bedöma uppsatsskrivning. Jag har objektiva kriterier för bedömning av redovisningar.

    Jag vill ha en helt annan skola. Där får varje elev gå fram i sin takt och på sitt sätt mot centralt givna mål. Vad jag reagerar mot är inte att måluppfyllelsen bedöms centralt, utan att bara de mål som är enkla att bedöma bedöms. Om måluppfyllelsen skall bedömas centralt. så skall ALLA mål bedömas, inte bara 10 á 15 % av dem. Dessutom måste bedömningen kunna ske när eleven vill ha dem.

    Lärare och elever skall ha provbanker, där likvärda prov kan tas ut ur datorn vilken dag på året som helst. Om proven kan rättas i datorn, så går det snabbt. Om inte, så kan de rättas av professionella rättare (lärare ute i landet som utbildats för att rätta). När det gäller gymnastiska rörelser eller förmåga att använda ett språk, så kan proven ske via film eller telefon.

    Det måste finnas mål för arbetet i skolan. Uppfyllelsen av ALLA mål måste bedömas helt likvärdigt och när eleven vill ha testet. Lärandet är en konst även då målen är givna. Mål i skolan gör inte läraren onödig – som Björn säger – SNARARE TVÄRTOM

    • Björn skriver:

      Göran, jag spelar ofta fotboll utan mål. Det går alldeles utmärkt och är helt underbart. Jag har aldrig sagt att utbildningen inte skall ha något mål. Det har du hittat på. Jag ifrågasätter målen med utbildningen, och framförallt vem har makt att sätta målen.

  3. Göran Tullberg skriver:

    KLARA MÅL – RAKA RÖR!

    Skolans mål måste vara klara och läraren måste kunna avgöra om de nåtts eller inte! Så är det inte nu. Nu sätts centrala mål för alla skolor av riksdagen. Sedan sätter kommunen egna mål för kommunen. Därefter skall rektor sätta mål för sin skola och sedan skall varje lärare sätta sina mål. Vem är då ansvarig för de uppsatta målen och vilka mål har uppnåtts? Är det riksdagens, kommunens, rektorns eller lärarens?

    Det finns nu mål som skall uppnås och mål som inte skall uppnås utan bara strävas mot. De flesta mål är så oklara att de tolkas hur som helst. De är satta för att låta bra, inte för att fungera som ledning för skolans verksamhet. Alla lärare vet det!

    Skolan måste få enkla tydliga mål som är möjliga att nå och som kan följas upp. Mål sättes centralt för alla skolor av riksdag. Genom centralt givna tester sätts betyg. Läraren och bara läraren är ansvarig för att de uppnås. Läraren är pedagogisk ledare!

    Slut med alla mål som inte kan följas upp. Tester för ALLA – PRECIS ALLA MÅL – finns. Målen heter som: ”Skall kunna addera tresiffriga tal.” Uppföljningen är fem centralt givna uppgifter varav fyra måste vara rätta.

    All rättning sköts centralt – via datorn som rättar. Eller av centralt utsedda lärare som är utbildade just för att rätta lika. Eller genom läraren själv, men med noggranna föreskrifter hur rättningen skall ske. Alla elever skall bedömmas efter samma normer.

    Det finns inte plats för kommunala nämnder eller för rektor. Staten sätter mål och utvärderar om de nåtts. Läraren genomför lärandet utan inblandning!

    I dag berättades i nyheterna att det finns ett klart samband mellan lärarens löner och elevernas resultat. Lomma har samma löneutveckling för lärare som alla andra yrken har. De ligger högt eller högst vad gäller elevernas resultat. Flertalet skolor har sämre resultat och försämrad löneutveckling. 1966 låg lärarnas löner lika högt som ledande politikers. Nu är de en tredjedel av politikernas.

    Samtidigt sades att socialdemokraternas skola inte får kosta mer än nu. Skrota byråkratin! Fota rektorn. Låt alla pengar gå direkt till lärarlag. Låt lärarlaget få fritt disponera sina pengar. Låt lärare, elever och föräldrar äga sina skolor! Bra lärare skall leda veksamheten. De behöver inte rektorer eller okunniga politiker för sin pedagogik!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s