Elever i behov av särskilt stöd

Att exkludera elever i behov av särskilt stöd från den ordinarie undervisningen har inte gynnsamma effekter för de elevernas lärande. Skolverket påpekar detta i skriften Särskilt stöd i grundskolan.

Elever placeras för lätt i sådana särskilda undervisningsgrupper och istället borde skolor reflektera över hur de kan integrera barnen i den ordinarie verksamheten. I särskilda undervisningsgrupper drabbas eleven inte sällan av en negativ självbild och förlägger anledningen till sin problematik hos sig själva. Skolan borde istället se eleven som en kompetent aktör istället för att fokusera på bristerna hos eleven.

Men många lärare har säkert fått tipset att eleven i behov av särskilt stöd behöver ökad självtid, möjligheter till lugn och ro etc för att kunna koncentrera sig. Exkludering alltså. Det rådet ges ofta av personer från vård- och medicininstitutioner och har, tror jag, sitt upphov i att medicinen har ett individfokus, till skillnad från pedagogiken som hellre ser den sociala interaktionen eller kollektivet. Inte mindre är det förvirrande att få motstridiga uppgifter om vad som är bäst för eleven.

Så, exkludering är ute, inkludering är inne, åtminstone i pedagogiska sammanhang. Men vi bör fundera lite. Det är knappast så enkelt att inkludering löser allt. Elever som spelar utanför normalitetens snäva ram kan mycket väl vara svårt exkluderade från gemenskap och socialt sammanhang även om de vistas i samma fysiska rum som övriga elever.

Dessutom skall vi vara kritiska när politiker och andra ansvariga för skolans ekonomi talar sig varma för inkludering. Inkludering kan vara ett mycket enkelt sätt att spela under täcket med politiska intressen som vill spara pengar, i sken av en tillåtande pedagogik där alla är välkomna.

Det finns dessutom, nu när skolan konkurrensutsatts och varje elev genererar pengar, all anledning för skolor att ha kvar elever i ”vanlig” skolform trots att de kanske är i behov av ytterligare stödinsatser som finns i bättre former på andra skolor eller andra former av institutioner.

Med det sagt så ifrågasätter jag inte inkluderingen i sig, utan det centrala är just motiven för inkludering och hur vi inkluderar. Jag återkommer säkerligen med mer om detta.

Lästips: Christer, Metabolism, Tysta Tankar, Jan Thavenius, Morrica

Bloggat: , , , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Skola, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Elever i behov av särskilt stöd

  1. Morrica skriver:

    Det är så viktigt det du säger, det kan inte sägas nog många gånger:

    Varför inkluderar, eller exkluderar, vi? Vad är vårt syfte? För vems skull gör vi det?

    Och hur gör vi det? Gör vi det på ett sånt sätt att eleven blir en del av gruppen, får stöd och stöttning med full respekt för elevens självkänsla och egen förmåga? Har vi elevens, gruppens eller vårt eget bästa för ögonen?

    Viktiga frågor att ställa sig, varje dag, tack för att du lyfter dem.

  2. Jag instämmer i Morricas kommentar både i innehåll och tack för att du lyfter dessa frågor. Några av min egen bloggs hjärtefrågor.

    Jag tror inkludering ofta exkluderar…

    Inkludering låter bra. Men fungerande inkludering är svårt. Om det ska fungera i dag hänger på enskilda vardagshjältar i skolan, envetna, starka föräldrar och vinstlotten att ha sin skolgång i ”rätt” kommun, landsting och skola. Har eleven tillräckligt många rätt i den sviten, då får han eller hon stöd, förhoppningsvis rätt stöd.

    Så det är ett lotteri i dag, det fungerar helt olika på olika skolor och i olika kommuner. Ibland fungerar nog den lilla gruppen bäst i förhållande till de alternativ som står till buds. Eller någon friskola som specialiserat sig på den här elevens problem och behov t.ex. asperger-elever

    Men om, eller när, skolan fungerar för barnen i behov av särskilt stöd, med diagnos och/eller funktionsnedsättningar eller inte. Då kommer inkludering att vara det bästa, även för de ”normalstörda”. Det är så sant som det ibland sägs, att det som är nödvändigt för några få, ger enormt bättre förutsättningar för ännu fler och underlättar för alla!

  3. Björn skriver:

    Tack för beröm!

    Det viktiga, tycker jag, är att tänka förbi dikotomin exkludering-inkludering. Man bör inte arbeta uteslutande efter den ena eller andra principen. Det gäller att hela tiden pröva och ompröva olika strategier vid olika situtioner.

    Ytterligare en viktig fråga är: vem äger inkluderingen/exkluderingen. Vem bestämmer när någon är det ena eller andra. Förhoppningsvis låter vi eleven definiera detta. Eller?

  4. Ibland är det väl tyvärr rätt tydligt att elever blir ”exkluderade”. De får gå ifrån klassen periodvis, vissa lektioner, byta till en annan ”grupp” eller kanske t.o.m skola.

    Det kan ju vara skönt att komma ifrån, och då kanske man inte kan kalla det exkludering. Om det går bättre för eleven, blir lugnare och de får rätt stöd. Då kanske man blir inkluderad i en ny miljö. Men om man själv är lugn, men har t.ex. koncentrationsproblem och hamnar i en ”studio”/grupp/skola med utagerande ”kompisar” är det ju inte så bra och givande. Då kan man nog känna sig utpuffad från ett ställe och inpuffad på nästa fel ställe…

    Jag tror mycket på Anna-Lena Ljusbergs resonemang (som du länkar till) att med lite mer kunskap (rätt instruktioner, uppgifter och verktyg), lite annat synsätt (barnets styrkor istf brister), att oftare tänka att det är fel på mig som lärare (än att det är barnet det är fel på) så kommer man långt. Kanske t.o.m. med mindre resurser.

    Då skulle vi inte behöva bekymra oss om inkludera/exkludera, då skulle vi ha en skola för alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s