Låt mig presentera: Multituden

Det är lite orättvist av mig att skriva om det Socialdemokratiska gamla tankegodset och att dess jämlikhet och demokrati inte längre fungerar i den materiella och ekonomiska verkligheten vi lever i. Särskilt utan att erbjuda det minsta lilla alternativ till hur ett nytt tänkande kan ta form.

Det jag vänder mig emot är att svaret på de senaste årens privatiseringar, på friskoleboomen etc alltför ofta tenderar att bli ”staten” . Dikotomin privat/statlig bör kunna kringgås (Allmänintressebolag är måhända en strategi för det).

Men för att överhuvudtaget kunna komma med konkreta förslag så måste vi förändra hela det bakomliggande tankesystemet, ideologin eller filosofin. När världen, makten, kapitalet alltmer tar nätverkslika former så vill jag, likt Michael Hardt och Antonio Negri, tro att motståndet, nyskapandet och försvarandet av (någonting) också antar sådana former.*

Väldigt förenklat; om makten lämnar de representativa institutionerna så gör givetvis motståndet detsamma. Men hur skall motståndet se ut om gamla parlamentariska partier inte längre klarar av att förändra och utmana?

Jag tror att begreppet multituden är det jag letar efter. Multituden är alla de olika former motstånd, mot t.ex. den globala kapitalismen, men också försvar av något som redan existerar och anses förtjäna att finnas kvar. Multituden ”bubblar upp” i nätverksliknande former precis vid samma punkter där makten gör det. Ett tydligt exempel är G8-möten eller liknande.

Den italienske filosofen Paolo Virno menar att för multituden är det inte en fråga om att:

”ta makten”, att bygga en ny stat eller ett nytt monopol för politiskt beslutsfattande, utan snarare ett försvar av en mångfald erfarenheter, embryon till en icke-statlig allmän sfär och innovativa livsformer.

[…]

Det är typiskt för den postfordistiska multituden att framkalla den politiska representationens kollaps; inte som en anarkistisk gest, utan som ett realistiskt och tystlåtet sökande efter politiska institutioner som undgår suveränitetens myter och ritualer.

Någonstans här borde vi börja sökandet efter möjliga flyktvägar från dikotomin privat/stat. Om något är klart och tydligt så är det  att vi får göra det på eget bevåg. Desto bättre…

*Kausualiteten kan lika gärna vara den omvända, dvs att motståndet antar nätverksliknande former varefter makten behöver ”följa efter”. Men det troliga är väl att en sådan utveckling sker genom ömsesidig anpassning.

Bloggat: , , , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Skola, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s