Ska vi låta bli att utbilda våra barn, är första reaktionen. Nej, utbildning och lärande har alltid existerat, och kommer alltid existera, sålänge människor interagerar med varandra. Skolan är inte ensam garant för detta.

Hursomhelst, för att rama in diskussionen och slippa de värsta missuppfattningarna kan en liten bakgrundscheck vara på sin plats:

Gilles Deleuze menar i sitt Postscriptum till kontrollsamhället att ett samhälleligt skifte ägt rum, från ett disciplinsamhälle (vars institutioner präglas av disciplin och lydnad) mot ett kontrollsamhälle. Kontrollsamhället präglas av att nya kommunikationsteknologiska innovationer och en ny ekonomi kräver, och ger förutsättning för, nya former för maktutövning och kontroll. Fängelse kan ersättas med fotboja för att ta ett väldigt tydligt exempel. Men detta nya samhälleliga diagram (för att låna Foucaults uttryck) präglas också av den ständiga möjligheten till elektronisk lagring av information om individer.

En central del av detta skifte är då, som jag förstått det, det minskade behovet av fysiskt infångande (i skola, fabrik, fängelse etc). Ta bara en sådan simpel sak som hur mycket enklare och bättre distansutbildningar kan iscensättas. Men också, elever kan resa iväg på semester och deras arbete och utveckling kan ändå kontrolleras av läraren. Istället för att, som i disciplinsamhället, vara lydig och disciplinerad så är man i kontrollsamhället ständigt kontrollerad. Vi behöver inte vara kontrollerade, men vetskapen om att vi kan vara det räcker.

Den mäthets som präglar Alliansens skolpolitik är ett resultat av denna samhällsutveckling. När institutionen skola tappar i ”disciplineringsförmåga” så utvecklar den istället en ”kontrollförmåga” där varje elev utreds via siffror i betygen och på de nationella proven. Det handlar således om makthavarens behov. Makten behöver förändra sina maktutövningsprinciper när den tappar i effektivitet.

Jan Björklund krisar därför lite när han försöker stärka skolans försvagade disciplinförmåga genom att försöka införa uppförandebetyg, ge lärare befogenhet att beslagta mobiler och att ge polisen i uppdrag att hämta skolkare. Detta agerande är då ett desperat fastklängade vid ett flyende samhällsdiagram, disciplinsamhället.

En mer fruktsam härskarteknik för den som utövar makten, är då alltså att kontrollera sina elever via siffror, och det stoppar inte vid att bara se elevens handlingar i form av siffror utan att t.o.m förutse vad som komma skall.

Bloggat: skola, skolan, deleuze, utbildning, utbildningspolitik, politik, skolpolitik

Den moderna skolan kan nog sägas lida av en sådan syn på sin existens, den vilsne eleven som skall ledas rätt för att nå paradiset (Eller arbetsmarknaden som det också kallas). Jason J Wallin är inne på samma spår(!) när han i A Deleuzian approach to curriculum berättar om de vita stenarna som Hans och Greta lägger ut när de går ut i skogen för att kunna hitta tillbaka till fadershuset:

Education is centered on the notion of homecoming

Kan vi skapa en annan berättelse om skolan? Finns det behov av det? Kritiken av moderniteten är nog så viktig. Voegelin siktade dock mer mot konservativa ideal. Var finns kritiken mot moderniteten som också kan erbjuda den radikala berättelsen om skolan?

Bloggat: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, skolpolitik

Det kan också vara så att lärarfacken inser att resten av samhället inte anser att lärarna är så förbannat mycket viktigare än alla andra som man så ofta försöker påtala. Det uteblivna stödet skulle kunna bli pinsamt tydligt vid en strejk.

Kanske är det också så att strejkvapnet inte har samma stöd hos medlemmarna i lärarfacken som hos t.ex. Hamnarbetarförbundet. Läraryrket är ett akademiskt yrke och lärarkåren är knappast särskilt radikal. Det finns inget klassmedvetande på det sättet inom lärarkåren, generellt sett. Därför tror jag kampviljan är sämre än inom en del andra fack. Istället får vi fortsätta med att försöka gnälla oss till 10 000 mer i lön. Det kommer nog att ta tid.

Bloggat: skola, skolan, utbildning, strejk, lärarförbundet, lärarnas riksförbund, skolpolitik, utbildningspolitik

Visst är detta ett sätt för Björklund att frisera siffrorna. Fler orkar ta sig igenom en ettårig utbildning. Det kommer ju se bättre ut. Men det är också ren klasspolitik. Det handlar om att sortera för att få en smidig anpassning till de marknadsekonomiska behoven. Rätt person på rätt plats. Så fort som möjligt.

En halvkonstig inställning till frågan har Göteborgspostens ledarredaktion som menar att det är ju i alla fall bättre om eleverna åtminstone har ett avklarat år än en avbruten treårig utbildning. Fan vet. Även om eleven kan gå ifrån skolan med ett ”examensbevis” i handen efter ett år så nog hinner denne lära sig mer på två år? Men det syns ju inte i statistiken såklart.

Bloggat: skolan, skola, utbildning, skolpolitik, utbildningspolitik, jan björklund, folkpartiet, göteborgsposten

Matematiken är kanske så abstrakt att den oftast får klä skott för irritationen. Men vad har jag för nytta av att lära mig om andra världskriget då? Om jag skall jobba som brevbärare? Just när jag sorterar de här breven? Jag hade lika gärna kunnat skita i historialektionerna.

Men det går inga raka linjer. Vi kan inte avgöra. Separerar vi allt tillräckligt mycket så kan man hävda att man inte har nytta av någonting i skolan. Vi måste inse att allt hänger ihop i intrikata, ofta oöverblickbara, nätverk. Vi kan inte alltid se hur, när och varför vi kommer att ”ha nytta” av vad vi lär oss. Ibland förstår man det inte förrän långt efteråt och ofta fattar man det kanske inte alls. Förståelse för det tror jag är en kunskap man har nytta av…

Bloggat: skolan, skola, utbildning, utbildninspolitik, politik, skolpolitik, kunskap, matematik, pedagogik

På sistone har jag läst en del åsikter om att det är för mycket och för svår matematik i skolan. Många kommer aldrig ha nytta av den slags matematik de måste lära sig, sägs det. Det resonemanget kan ses som en instrumentell syn på kunskap. Varför skulle vi lära oss något som vi aldrig kommer att använda (i yrkeslivet)? Det verkar meningslöst.

Men, för det första är det alltid vanskligt att försöka förutse vilka kunskaper som kommer att behövas i framtiden. Det är ett grundläggande problem med institutionen skola i allmänhet, vilket väl också bidrar till skolans konserverande roll i samhället. För det andra förutsätter matematikresonemanget ovan en uppdelning i teoretisk kunskap och praktisk utövande. Den uppdelningen är falsk, och rymmer en ideologisk förutsättning för det klassamhälle som växte fram under industrialismen.

John Dewey skriver i Demokrati och utbildning att man bör:

…kritisera separationen mellan andlig kultur och praktisk nytta i dagens utbildning. Bakom den intellektuella och abstrakta distinktionen som förekommer i den pedagogiska diskussionen skymtar en social distinktion mellan dem vars sysslor kräver endast ett minimum av självständigt tänkande och estetisk insikt, och dem som mer direkt har att göra med intellektuella frågor och med styrningen av andras aktiviteter att göra.

Redan Aristoteles lade fram den här uppdelningen. Den anammades under industrialismen eftersom den passade de materiella och ekonomiska förutsättningarna utmärkt och vårt tänkande verkar fortfarande idag inte vara kapabelt att överkomma den.

Jag har (ännu) ingen bra lösning på matematikkraven i skolan. Men det här värnandet om elever som blir underkända i matematik inrymmer den här, måhända omedvetna, uppdelningen av kunskapen. Det måste vi komma tillrätta med först, innan vi funderar över vilka kunskapskrav som skall ställas i skolan.

Bloggat: skola, skolan, utbildning, filosofi, kunskap, kunskapssyn, politik, skolpolitik, utbildningspolitik, matematik

I Staffanstorp har kommunen uttryckt sig flummigt i ett policydokument innehållande en framtidsvision om skolan. En framtid radikalt annorlunda än vår samtid. Jan Björklund rasar. Såklart.

Dokumentet uttrycker t.ex att

En skola som är framtiden har inte klasser, lektioner, stadier, elever eller lärare. Den har i stället en oerhört komplex miljö där människor pusslar med sig själva, sina avsikter och sina resurser för att komma ut ur dagen rikare än de kom in.

Sådant flum måste bort, sägs det. Jag blir förbannad när människor inte ens kan fantisera om, eller föreställa sig, en värld eller en framtid som är annorlunda än det som är och har varit. Vad vore vi utan våra utopier?

Många, inte bara Björklund, är låsta i sin uppfattning om skola och lärande. Låsta i uppfattningen om den skola som uppstod under industrialismen med syfte att få bort misshagliga element från gatorna och sedan att producera anställningsbar arbetskraft. Lärande har givetvis existerat innan denna skola utformades, och kommer att fortsätta existera i framtiden.

När man tänker på att i stort sett alla arter som någonsin existerat faktiskt har dött ut så undrar man hur Jan Björklund kan tro att skolan kommer att vara likadan i framtiden. Saker föds, lever och dör. Det gäller inte bara biologiska arter, utan även idéer, samhällen och sociala strukturer. Liv är flöde. Det vore helt klart konstigare om skolan ser likadan ut om 100 år som den gör nu än om den inte skulle vara radikalt annorlunda.

Jan Björklund vet säkert det här. Så varför är han så upprörd? Kanske handlar det om möjligheten till utöva makt minskar om man inte helt förstår, om man är obekant med vad som händer. Kanske är han bara rädd. Tänker på Jan, tänker på dinosaurierna och det faktum att klockan tickar.

Bloggat: skola, skolan, utbildning, staffanstorp, jan björklund, skolpolitik, utbildningspolitik

Som lärare skall du verka kompensatoriskt, dvs du skall försöka motverka de sociala ojämlikheter som samhället genererar. I andra änden skall du ändå lägga grunden för samma ojämlikhet genom att betygsätta, gradera och sortera eleverna så att de får olika ingångar, med olika möjligheter, i vuxenlivet.

Om man menar allvar med skolans kompensatoriska funktion så kan man inte begränsa sina krav på jämlikhet till skolans värld. Man måste se det omgivande samhällets ojämlikhet. Man måste också se det som ett hanterbart problem och inte som en faktiskt och ledsam omständighet omöjlig att påverka.

Bloggat: skola, skolan, utbildning, jämlikhet, skolpolitik, utbildningspolitik, politik, samhälle, lärare, pedagogik

Likvärdig skola är inte, om man skall tro lite random googlade nätkällor, en ökad standardisering av undervisningen. Det handlar snarare om att alla elever skall nå målen. Ofrånkomligen så verkar dock vissa elever och skolor nå målen mer än andra. Så, även om alla nådde målen och skolan var likvärdig så skulle vissa vara lite mer likvärdiga än andra.

Eller skall vi förstå begreppet som Kjell-Olof Feldt:

Målet var ju att alla barn och ungdomar skulle ges likvärdiga förutsättningar för en god utbildning.

Vilket ju inte säger någonting om vilka mål som elever och skolor uppnår, bara att utbildningen är ”god”. Bara att de hade samma förutsättningar. Sådana ”samma förutsättningar” skapas ju genom ökad social jämlikhet i samhället i stort. Är skolans likvärdighet detsamma som samhällets sociala jämlikhet? Det verkar nästan så.

Bloggat: skola, skolan, utbildning, jämlikhet, likvärdighet, skolpolitik, utbildningspolitik, politik, samhälle

Verktyget, det standariserade testet, är alltså inte tillräckligt vasst. I diskussionen erkänns oftast att det inte finns några helt rättvisa eller helt objektiva mätningar, men det enda man kan göra är fortsätta att vässa verktyget förkomma så nära som möjligt.

Den underliggande världsuppfattningen i resonemanget är den moderna uppdelningen (Descartes) i subjekt-objekt (i det här fallet undersökande lärare- undersökt elev). En sådan uppdelning är inte möjlig, i själva verket består världen alltid av sammanvävningar. Dock ordnar vi världen som om uppdelningen vore möjlig. När sedan uppdelningen blir alltför problematisk att upprätthålla, som i fallet med standardiserade, förment objektiva, kunskapsmätningar så förespråkar man istället mer och tydligare separation för att slippa ge upp sin världsbild.

Ytterligare en grundläggande uppfattning om världen som debatten vilar på är den om måttet. I filosofisk mening är måttet vår existens transcendentala grund. Det som inte kan mätas finns inte. Vi skyr det omätbara, det är bara konstigt och oförståeligt. I tider när traditionella måttstockars legitimitet undergrävs så är det inte konstigt att det ropas på nya, bättre måttstockar. Beträffande standardiserade tester är vi ju egentligen bara en informationsteknisk innovation ifrån det total(itär)a big brotherskolsystemet.

Istället för att ropa på ytterligare separation av den upplevda subjekt-objekt-uppdelningen och istället för att ropa på nya, bättre, måttstockar så borde vi kanske ifrågasätta vår världsbild och se vad som händer om vi ändrar den. Kan vi komma på något nytt?

Bloggat: skola, skolan, filosofi, världsbild, ontologi, pedagogik, lärare, elev, politik, skolpolitik, utbildningspolitik, utbildning