I skiftet mellan disciplinsamhälle och kontrollsamhälle står skolan och väger. Å ena sidan Jan Björklunds rent disciplinära åtgärder, å andra sidan den enorma kontrollmaskin som håller på att upprättas i form av databaser med betygsstatistik, nationella prov och PISA-index.
Gilles Deleuze, som diagnosticerade disciplinsamhällets kris och förde fram tesen om kontrollsamhället, menar att utbildningen i och med detta står inför stora förändringar:
One can envisage education becoming less and less a closed site differentiated from the workplace as another closed site, but both disappearing and giving way to frightful continual training, to continual monitoring of worker-schoolkids or bureucrat-students. They try to present it as a reform of the school system, but it´s really it´s dismantling*
Skolan blir mer och mer business vars idé är att försörja vår globala kunskapsekonomi med arbetskraft. Skolsystemet, som vi känner det, monteras ned. Men det försvinner inte, egentligen följer skolan bara det förändrade kapitalistiska produktionsmönstret, precis som skolan i 1800-talets disciplinsamhälle rättade sig efter det då rådande industriella produktionsmönstret.
På ett sätt kanske vi ska begråta raserandet av den sammanhållna, tids- och platsbundna skolan som ytterligare en förstörd möjlighet till ökad jämlikhet. Å andra sidan finns det egentligen ingen anledning att tro att skolan någonsin var ett jämlikhetsprojekt. Åtminstone inte för de krafter som verkligen styrt utvecklingen.
*Inna Semetsky (red): Nomadic education – Variations on a theme by Deleuze and Guattari s.9
Bloggat: skolan, skola, utbildning, skolpolitik, utbildningssystem, skolsystem, kapitalism, deleuze, disciplinsamhälle, kontrollsamhälle, ekonomi, samhälle, kunskap
Pingback: Eternal education | Björn – om skola och utbildning
Pingback: Alberto Toscano – Universitetet som politiskt rum | Forever United