Modernitetens krav på mätbarhet, effektivitet och resultat har styrt in skolan på en väg där vi alltmer kommer att få se standardisering. Den ökade fokusen på nationella prov och striktare betygsföreskrifter är exempel på detta. Detta sker eftersom det finns ett rättvisekrav. Alla elever måste ju ha samma villkor, och det låter ju fullständigt självklart.
För att alla ska ha samma möjligheter krävs kunskapsmätningar som inte är tolkningsbara. Kunskapsmätningen kan inte vara utsatt för en lärares eventuella godtycklighet. Detta leder till standardisering och i allra värsta fall ren utantillkunskap. I USA, landet där modernitetens främsta uttrycksform, kapitalismen, utvecklats som mest fritt finns ett stort antal skräckexempel. Alltifrån “fabriker” där de rättar essäer efter standardiserade mallar till lagstiftning om att amerikansk historia är “factual, not constructed“. Synen på lärande som något situerat är klart hotat.
Denna standardisering, för att öka mätbarheten, är ett resultat av skolans marknadisering, tillsammans med kravet på rättvisa villkor. Att sen ingen på allvar ifrågasätter hur (o)rättvisa villkoren är innan eleven kommer till betygsättningen är en annan sak.
Bloggat: skola, skolan, utbildning, utbildningspolitik, politik, skolpolitik, modernitet, kunskap, standardisering, kunskapssyn
Pingback: Interpassivitet i skådespelssamhället? « Kim Müller